Jag och Ellen skulle gå en sväng och jag var på bra humör så jag hade tänkt gå en längre sväng. Men Ellen tycker inte om att motionera som några av er kanske vet och så kom vi till en skiljeväg där man kan ta den korta eller den långa vägen, där väljer jag den långa vägen. Ellen börjar genast kränga och dra mot den korta vägen men envis som jag är drar jag mot den långa vägen, så där mitt på vägen utanför samhället (där bilarna kör väldigt fort om det kommer någon) krånglar hon sig ur halsbandet och sätter av hemmåt.

Då stannade mitt hjärta

Hon sprang hundra meter framför mig i ungefär en kilometer, hela tiden tittade hon bakåt för att se att jag hängde på och nu efteråt vet jag att jag borde gått åt andra hållet för hon hade följt då men man tänker inte klart i den situationen. Jag sprang allt jag orkade och tårarna rann ned för mina kinder, adrenalinet pumpa i mina ben. Hela scenen spelades upp framför mina ögon, Ellen komma springandes runt kröken och en bil som accelererar ut ur samhället komma mot henne.

Jag säger bara det att det är tur att man har underbara grannar! De kom gåendes, två mörka jackor, jag såg inte vilka de var men jag försökte ropa att hon inte var farlig och att de skulle fånga henne. När jag kommer fram springer Ellen runt dem och leker och jag inser med lättnad att de känner varandra, annars skulle Ellen inte vara så lekfull. Vi är fortfarande på vägen och Ellen tycker det är skitkul att leka och springer runt där när ännu en bil kommer. Damen hejdar den och den ser Ellen och bromsar in. Tillslut lyckas jag försöka komma ihåg vad man ska göra och sätter mig ner och ber Ellen komma, hon kommer såklart och jag känner mig utmattad efter att adrenalinet lämnat mig.. (Min kondis är absolut inte den bästa så mina lungor värker fortfarande efter den rusningen på en kilometer) Jag kopplar henne och spänner halsbandet, en sak är säker..

Jag tänker aldrig tvinga henne igen..

En sak är säker, 

Alltid du och jag!