Jag har drömmar precis som alla andra, mina drömmar kanske ses om orealistiska men vad gör det? Det är mina drömmar. När folk frågar vad jag vill bli när jag blir stor och när de får reda på svaret så börjar dem fråga, tror du verkligen att det är ett bra yrke eller tror du verkligen du kommer in på högskolan eller har du verkligen tänkt igenom detta? Jag är så trött på människor som säger så. Jag tror jag har tre personer som stöttar mig till fullo och som verkligen tror på mig att jag fixar det. Det är min underbara farmor, min älskade storasyster och till viss del min fina mamma. Men resten, jag behöver inte era tvivlande ögonkast eller osäkra uppmuntrande ord.

Jag ska utbilda mig till arkeolog vid gotlands högskola. Jag ska flytta tvärs över landet och ta med min hund och kämpa mig igenom fyra år av studier, studier som jag vill göra! Det är inte som gymnasiet, som jag för övrigt slutar mitt andra år i morgon, högskolan är frivillig och man går där för att man vill nå någonstans.

Mina drömmar är orealistiska, vissa av dem i alla fall. Jag har inte hur mycket pengar som helst så endel drömmar är lite ouppnåeliga men jag får lov att drömma dem. Ora er inte för att jag ska bli besviken och ni behöver inte säga det till mig heller, låt mig hoppas och drömma. Jag vet var realitetsgränsen går.

Hur låter det? Till o börja med bo i ett litet vackert hur på klinten i Visby med min älskling. Det är så sjukt vackert och utan Ellen vill jag inte åka!

Kanske kommer ett inlägg med en liten redovsining som täcker mer än bara de närmsta fem åren.

Ha det bra där ute!